Jag har läst en bok!

Läser alldeles för lite skönlitteratur nuförtiden. Egentligen så har jag nog tid... men oftast blir det att jag sitter och läser saker i uppsatsen om och om igen, ändrar lite och läser igen. Oerhört tråkigt.

Men nu har jag läst ut en bok i alla fall. Har faktiskt läst ett par böcker sen jag skrev om någon sist men kanske har de inte varit värda att skriva något om.

Denna gången har jag tagit mig igenom Haruki Murakamis South of the Border West of the Sun. Hittade den i Kalles bokhylla och anledningen till att den fanns i hans hylla heter nog Hampus :)

Jag har inte läst några av Murakamis böcker tidigare. Men jag kommer att läsa i alla fall en till, Norwegian Wood som många anser vara den bästa. Då ska jag se om det jag gillade i South of the Border West of the Sun är genomgående för Murakamis stil eller om det var tillfälligt.

Även fall det inte är tal om en saga så finns det lite sagostämning över berättelsen, ett japanskimmer skulle jag nog egentligen vilja kalla det. För i mina drömmar så råkar det ligga lite schyst morgondagg över hela Japan (jmfr fåniga tavlor med unicorns som alla tjejer utom jag hade i sina flickrum). Förmodligen är det det jag tycker bäst om i boken, även om det handlar om känslostormar så beskrivs de med ganska små ord, boken är nästan lite timid, förstör inte morgondaggen. Kan ju också vara den japanska kulturen som bidrar till det, tillknäppt men med mycket tankar.

Därför känns avsnitten med relativt deskriptiv sex väldigt konstiga. De bitarna hade jag kunnat leva utan... blir mer en dålig harlequin (finns det nån bra?) som inte tillför boken något. (Hampus... alla böcker du "rekommenderat" har såna här avsnitt... gillar du dem eller?)

Det finns inte en tillstymmelse till fantasy (enhörningar finns faktiskt inte) i boken för då hade jag kräkts, men det är nåt magiskt... huvudpersonen i boken ifrågasätter ofta om det han upplevt är verklighet eller om han drömt. Det får läsaren att tveka också. Det gör att man faktiskt inte vet hur boken ska sluta alls. Sista kapitlet är också det allra bästa. Det kapitlet blir ett bevis på att människor ofta viker sig för samhällets regler, vad som är rätt i "allas" ögon. Det är ingen som märker något utåt, allt stannar inom familjen mellan man och hustru. Återigen det tillknäppta, morgondaggen ligger kvar. Jag kan inte bestämma mig för om det är en styrka eller svaghet som ligger bakom besluten för händelserna i sista kapitlet. Någonstans måste jag nog ändå beundra hustrun för hennes styrka. Jag är inte den accepterande typen och hade haft stora problem att finna mig i en situation där jag blir ytterligare åsidosatt när jag redan övergett mina drömmar till förmån för någon annans och mina tankar aldrig tyckts existera.

Vill ni veta vad boken egentligen handlar om får ni väl söka på Amazon eller nåt :)

Nu ska jag först läsa om traktorer i Ukraina... sen blir det Norwegian Wood.