Ett mumintroll i ljusblått bomullsgarn

Överallt var jag än tittar och ser så finns de där... på bussen istället för en bok, på caféet tillsammans med en latte, på shoppingrundan poppar de ut ur tjejernas väskor och bredvid soffan i en liten korg i snart alla vännernas hem. Stickningen!

HUR har stickningen kunnat få en sådan revival? Jag känner mig skitdålig!!! Jag har inte suttit och övat i väntan på att det skulle bli ok att sticka igen som alla andra tycks ha gjort. Jag har stickat en enda grej i mitt liv, ett ljusblått mumintroll som kanske är 15 cm högt och tjockt om magen. Det kan mycket väl vara så att det där mumintrollet är virkat vilket reducerar mina stickade verk till noll. Mamma du vet kanske, tror att han finns i nån garderob hemma...

Men allt det mina vänner stickar är så fint... så jämt och snyggt i kanterna och ser ut som sånt mormor eller farmor har stickat. Eller nä, inte min mormor för hon kunde verkligen inte sticka, men hon var duktig på att sy dukar istället. I torsdags visade Jessica stolt upp sina senaste stickade alster och i lördags hade Isac på sig de sötaste stickade strumporna någonsin... där erkände mamman genast att det var ett farmorverk... men de blev inte mindre fina för det. Jag har nu snokat runt lite på nätet och tror att strumporna han hade på sig kallas för Opalstrumpor.

Så nu ska jag sticka ett par opalstrumpor. Tea säger att det är dumt att börja med strumpor för att det är svårt, men om jag ska bli klar till den 30 september då Julgrisen ploffar ut så måste jag börja nu. Finns inte tid att öva på små fyrkantiga bitar. Det var nästan så det började... Karolin utmanade mig till att börja sticka utan att vara med själv, men målet är ett par perfekt formade färgglada strumpor i yttepyttestorlek.

Det finns en massa stickklubbar i Malmö. Jag ska joina den bästa och bli ett stickningsproffs. Se det som personlig utveckling i regnbågens alla färger.