Kafka vs Kalle Anka

I natt hade jag kanske den konstigaste dröm jag haft på länge. Som vanligt ett totalt hopkok av allt som rör sig i och omkring mitt huvud.

De verkliga händelserna runt omkring är:

En lägenhet i min trappuppgång är till salu och en väninna hade uppmärksammat detta och talade om det för mig. Vi diskuterade om de skulle kolla på lägenheten.

Kafka = Prag

Måla om väggar = jag

Vänner försvinner = ja

I drömmen står jag och en manlig vän (osäkert vem) i lägenheten som är till salu i mitt hus. Fast just nu ligger den inte i mitt hus… det kommer jag på först senare. Dessutom är det en nära vän till mig som ska flytta så det känns lite märkligt att han inte är där utan jag står där med en annan vän.

Två målare håller på att fräscha upp lägenheten, den ser för jävlig ut. Mörka slitna medaljongtapeter.

Jag tittar upp i taket och ser vad jag tycker verkar vara en lite gulbrun färgfläck, alternativt en fuktskada. Men på nåt sätt liknar det ett ansikte så jag kläcker ur mig: Det hade varit ganska snyggt att måla Kafkas ansikte i taket. (Nä, fråga inte!)

Tre ansikten vänds mot mig: Men ser du inte?! Vaddå? Det är redan en målning i taket, den är klar. Resten av rummet har fortfarande halvt nedrivna tapeter så hur ska man kunna tro att nåt e klart.

Jag tittar lite närmre och ser att det är ett fågelstreck, fast i närbild, så man ser tydligt att det är änder.

-Det är änder med barn! Säger en av målarna nästan lite stolt.

Jag med min briljanta Kafka-idé tycker naturligtvis att det här är jättefult och fnissar kanske till lite. Tänker: Tror han att han ska få sålt lägenheten med änder i taket??

Petig som jag är ibland så börjar jag damma av en byrå. Det står lite papper mot väggen som glider ner och det tittar fram några sedlar ur högen. Inte så många att det verkar misstänkt. Jag försöker ställa allting upp igen men misslyckas. Gör en snygg hög istället av allting och gömmer sedlarna utan att nån ser. Med ett litet leende och en alltför moderlig attityd: Typiskt honom, bäst att jag tar hand om det. Klappar pappershögen istället för att krama honom, han finns ju ändå inte där.

Tittar sen på fågelstrecket igen som jag nu ser sträcker sig från golvet på ena sidan rummet, över taket och sen ner på andra sidan mot golvet. Men det är inte längre vanliga änder som jag först tyckt. Det är en massa klumpiga Kalle Anka som flyger runt… barnen nån storlek mindre men kopior av sin far.

Säger något om detta och får totalt frågande blickar tillbaka. Som om jag är dum i huvudet för att jag inte tycker att det är fine art att ha Kalle i massor på väggar och tak. Det är fint med blå sjömanskostym och fluffiga rumpor!

Någonstans här grips jag av en känsla av sorg. Jag kommer på att det är en nära vän (drömmen definierar ej vem) som ska flytta och så fixar han till sin lägenhet så fult. Båda grejerna känns hemska.

Jag behöver inte Freud till hjälp för att tolka denna dröm. Tror jag fattar det mesta ändå. Men Kalle i taket… nä. Går ut och njuter av solen istället. Köper några kräftor på vägen.