Så... då var förseminariet avklarat och anmälan till slutseminariet inlämnad. Den grupp som granskat vår uppsats till idag hade inte opponerat tidigare och skulle inte ha blivit godkända på slutseminariet, därför lyssnade vi mer på vad de två handledarna från institutionen hade att säga. Det var en del så några dagar kommer att läggas på att göra om och göra rätt. Inget oöverkomligt dock.
Men återigen suckar jag över hur oproffsigt informatikinstitutionen ibland beter sig. En kille klarade inte kriterierna för att få anmäla sig till slutseminariet, det var för stora språkliga fel i uppsatsen. Det var uppenbart att han arbetat väldigt mycket med uppsatsen och när handledarna skrattade åt en del fel, eller snarare åt killen som person så blev jag förbannad.
Jag har råkat ut för det här fenomenet tidigare... en person jobbar som en tok och skriver som bara den men det är helt obegripligt för läsaren. Det är inte dyslexi för det handlar inte om stavfel, utan mer att personen befinner sig i en helt annan språklig värld. Det som står där är fullkomligt självklart för den som skrivit det och det fungerar inte att säga att det inte går att förstå för man möts bara av ett ansikte format som ett stort frågetecken. Det tog ganska lång tid innan jag kom underfund med den person jag arbetade med som skrev på samma sätt. Skrek ganska mycket i ren frustration och gapade på killen som om han var dum i huvudet. Vår slutliga lösning, för att kunna använda nåt "han skrivit", var att en person fick sitta vid datorn och skriva medan killen sa vad han ville få fram. Ofta fastnade halva resonemanget i huvudet och han hade också svårt att använda andra ord än just de han läste i litteraturen. Tidsödande? Mycket!!
Jag vet inte riktigt hur killen som sitter med sin uppsats nu någonsin ska få den godkänd. Han skriver ensam och det blir för mycket att ta i för handledarna till och med. De kunde börja på första meningen och sen fortsätta genom hela dokumentet. Så kontentan av det jag skrivit saknas kanske... tyckte bara att det var korkat av handledarna att skratta åt honom för han var uppenbart frustrerad själv.
Istället lyssnar jag på Svenska Akademiens nya album och önskar att det fanns nåt ätbart i mitt kylskåp för jag är tokhungrig. Mikkel ligger i mitt knä och gäspar, hon har nog ätit en apa för andedräkten är hemsk. Hälsade förresten på Ola Salo innan idag, eller snarare... han hälsade på Mikkel och struntade rätt fett i mig ;)
