Men det är ju så tiiiiiidigt

Jag har förändrats... jag är inte längre en person som absolut inte kan sova om någon annan ligger bredvid och vänder på sig vid tillfällen då inte jag känner för att röra på mig eller som har konstiga ljud för sig när jag är van vid bara mina sovljud (som jag själv hävdar är väldigt tysta och inte det minsta störande). Istället har jag gått över till den andra extremen, jag kan INTE sova om det inte finns någon som rör på sig vid helt fel tillfällen och inte har en massa störande ljud för sig.

Istället för att sova har jag de senaste två nätterna ägnat mig åt att lära mig spelen på mobilen, utom tennis för hon slår banne mig bara i luften hela tiden, samt åt ändlöst och tämligen innehållslöst funderande. Jag kan inte påstå att jag känner att det är givande aktiviteter. Denna morgon har jag bara väntat på att klockan ska bli 06.50 så att jag kan gå upp och tvätta. Det som från början var en olidligt tidig tvättid passar mig nu väldigt bra. Dessutom kommer jag ha en massa rena träningskläder att packa ner i väskan innan vi åker vid kl 11. Vi ska på spa-helg i Tylösand. Det känns så lyxigt att jag får lite gåshud av bara tanken. Men mitt i alla salta bad, massager och mentala hälsoövningar så har de riktiga träningspass och min överoptimistiska tanke är att jag ska hinna med att träna en massa och att min kropp kommer säga JA! hela tiden.

Men i alla fall... nu ska jag ta hand om tvätten, ville ju bara fördriva tiden lite och konstatera att Emma "som absolut aldrig kommer kunna bo med någon" faktiskt inte längre finns och det är en högst märklig känsla. Eller är det chocken av att vara 30 år och ha fått för lite sömn?