Må det hagla!

Nu ska jag beklaga mig. Jag vet, det är skittrist men jag måste det. Dumma lilla jag fungerar som så att det blir lättare för mig att hantera ju fler jag beklagar mig inför. En publik blog borde räcka!

Jag har gått och glatt mig för alla mina vänner som ska gå och gifta sig i sommar. Jättekul med bröllop! I helgen och igår insåg jag att jag inte är bjuden till något utav dem. Jäklar vad ont det gjorde!

Tro nu inte att jag sitter och bölar (vilket jag faktiskt gör) för att jag tvunget vill vara med på alla bröllop i hela vänskapskretsen. Jag inser också att det är svindyrt med bröllop och att man bara bjuder sina närmsta vänner. Det är där min sko klämmer... jag ser dem som självklara i min vänkrets, ingen diskussion.

Så det är nog obalansen som svider mest i mig. Men det är så det är att vara överdriven känslomänniska.

Medkännande kommentarer är välkomna. Kritik kan vi ta om någon vecka när jag själv kommit på att man inte får lov att vara så här egoistisk egentligen.

Philippe skickade en lite kul grej to cheer me up. Men älskling, det är inte dig jag är ledsen på ju! "That's my home"

Edit: Med posten idag kom en inbjudan till möhippa.